Jag visste att det skulle bli såhär. Jag visste det i samma sekund som hon tog kontakt med mig under en jävligt svår tid i mitt liv, för att hon var i samma sits. Från första blicken på kortet hon skickade med i mejlet ringde det varningsklockor som bara skrek "bli inte insyltad i det här! Hon bor för långt borta. Hon är alldeles för vacker". Men då behövde hon mig, mer än vad jag behövde henne. Från den dagen gjorde jag allt för henne för vi var väldigt lika. Eller vi kände väldigt lika inför vår situation. Villkorslöst fanns jag där men höll ändå mitt avstånd emotionellt. Det gick bra tills vår andra prövning då vi båda befann oss i samma situation igen fler år senare. På något sätt, i ett obevakat ögonblick,  sänkte jag garden igen och och släppte in henne... alldeles för långt in. Rakt in i hjärtat. Av någon anledning tog och fick hon mer plats där inne än någon av mina vänner som jag haft så länge jag kan minnas.

På den tiden då hon behövde mig så himla mycket ringde hon ofta och vi pratade varje dag. Jag var hennes bästa vän. Den enda som var som hon, som förstod precis hur hon kände. Vi skapade band för hela livet. Sa hon då. Hon hade kunnat ringa mig närsomhelst och jag hade släppt allt för hennes skull. Allt!

I ett glädjerus sa jag att jag älskade henne. Som en vän såklart men kanske någonstans inom mig också på ett annat sätt. Hon svarade att hon älskade mig med. Det var så jävla skönt att ha någon som var så nära. Som visste så mycket om mig. Som brydde sig som ingen annan.

Efter flera år fick vi träffas och kemin var densamma om inte bättre. På vägen hem grät jag. För vad vet jag inte.

Sen har det sakta blivit sämre. Det är bara jag som hör av mig. Bara jag som frågar hur hon mår. Bara jag som tycker man ska svara när man ringer eller sms:ar. Hon följer mig inte på något socialt medie. Men så fort jag frågar om hon inte orkar med mig mer har hon någon undanflykt. En förklaring. Samtidigt har hon slutat skicka hjärtan och pussar i sina meddelanden. Hon är kall, jag känner hennes avstånd mer och mer.

Jag försöker hålla mig ifrån henne men jag kan inte. Som en fjant försöker jag hela tiden ta mig tillbaka. När jag lyckats hålla henne utanför mina tankar några dagar går det bättre men så åker jag dit igen. Ibland drömmer jag om att ligga med henne. Kanske för att hon skulle vara nära mig då. Kanske vill hjärnan bara få mig att lida lite mer.

Är det mig det är fel på? Är det fel att känna såhär för en vän? Är jag kär i henne eller är det bara känslan av att ha bli sviken som gör så ont...som får mig att vilja ha henne ännu mer?

Jag vet inte ens om hon svikit mig. Egentligen är det nog bara jag som ville något mer än det hon ville ge. Nu när hon inte behöver mig lika mycket längre är det tydligen ok att bara skita i att svara på sms, eller strunta i att svara när jag ringer. Hur kan hon tycka att det är ok att bara strunta i mig... när hon alldeles nyss sa att jag var hennes själsfrände. Att hon saknade mig så mycket att det gjorde fysiskt ont i hennes kropp.

Jag kan inte prata med min sambo om det här för jag är rädd att han ska se att jag kanske har mer känslor än man ska för henne. Men jag kan inte placera dom själv. Jag känner mig bara jävligt olycklig och det är ett sånt tomrum efter henne. Samtidigt har hon inte lämnat mig på riktigt vilket fan är värre. Nu måste jag stå på sidan av och se hur hon har det mysigt med alla hennes vänner medans jag nästan är ensam, ett halvt land bort. Alla "vänner" gillar mig och tycker att jag är fantastisk och snäll men jag har ingen nära vän längre. Jag känner mig så fruktansvärt bortkastad och ensam. Men jag kan inte säga något till henne för det låter så jävla konstigt. Då kommer hon bara att skjuta mig mer åt sidan. Jag är fast och hon kommer aldrig att behöva mig som innan. Jag är använd. Och bortslängd.